Intervjuer

Vikten av att göra något istället för inget

22 augusti, 2014

Fredrik Karlsson, till vardags gitarrist och sångare i duon Solander intervjuar Staffan Laestadius, författare och professor i industriell omvandling vid KTH.

· · ·

”Inte ens de mest miljömedvetna kan vara fullkomliga”

×

Varför är klimatförändringarna en viktig fråga för dig? Vad är det egentligen som driver dig i din forskning inom hållbarhetsfältet?


Det är en generationsfråga: under min livstid har växthusgasutsläppen varit större än någonsin tidigare – varit grunden för det välstånd som min generation (i min del av världen) byggt upp. Nu gäller det att säkra välståndet för yngre generationen med drastiskt sänkta CO2-utsläpp.

Det är en moralisk-etisk fråga: vi vet att dagens CO2-utsläpp – om man inte snabbt reducerar dem – i grunden försämrar förutsättningarna för mänskligt liv i framtiden. Vi har, menar jag, en moralisk skyldighet att lämna över en jord som det går att bo drägligt på.

Det är pedagogisk fråga: i min yrkesroll som forskare i industriell omvandling har jag funnit inte bara att utmaningarna är enorma utan också att de går att hantera. Jag vill med min verksamhet bekämpa de tendenser till klimatångest/klimatdepression som alltmer framträder – inte minst bland unga. Förändring är möjlig – och blir en uppgift för de som ännu är unga. Jag vill också visa att den omvandling som förestår kan vridas i en riktning som kan kombineras med ett gott liv också i framtiden.

· · ·

Hur ska vi transportera oss i framtiden? Står vi inför en tid av mindre geografisk rörlighet?

– På kort sikt; inte ens de mest miljömedvetna kan vara fullkomliga. Det går inte att alltid åka tåg om det inte finns bra tåg. Det går inte att alltid åka buss om det inte finns bra bussförbindelser. Man kan inte bära hela världens bördor på sina axlar. På kort sikt är mitt råd att ”halvera” – det går alltid. Jag har en bil: dels åker jag mindre än hälften så mycket som genomsnittet, dels drivs den med etanol. Dessutom används den som informell pool-bil => minskar bilbehovet hos andra. Också jag flyger ibland – då försöker jag kompensera med att plantera träd i Vi-skogen. Inte för att jag cyniskt på det sättet köper ”avlatsbrev” utan för att åtminstone dra ett strå till stacken.

På lång sikt får man se till att man ständigt försöker ligga i framkant: åka tåg där det går, ta lite olämpor för principernas skull. Samt argumentera för nya lösningar för transportsystemen. Men det är inte meningsfullt att sluta leva bara för att vi har klimatförändringar.

Genom att ”halvera” har man skaffat sig en acceptabel position för att argumentera för att andra ska göra likadant.

· · ·

Det är spännande det här med klimatångest. Jag ska åka till Los Angeles i höst och kollade upp vad det kostade att ta båten och sedan tåget. Det visade sig att båten skulle ta en vecka till New York och kosta lite drygt 18 tusen. Sen tar man tåget på tre dagar till LA för 1800 dollar. Totalt 3 veckors restid för den nätta summan 56000 kr. Slutsatsen blir väl helt enkelt att flyget vinner i dagsläget. Annars får man avstå från festivaler i Kalifornien?

– Vad du (och jag) än gör är vi inte fullkomliga – och vi kan inte agera perfekt i en värld som i grunden är baserad på fossila bränslen. Vi måste således ständigt jobba med ”second best solutions”, dvs. plan B. De viktiga är då att vi försöker göra tillräckligt tydliga markeringar för oss själva och andra så att vi med stolthet kan säga att vi gör vad vi kan. Därav mitt förslag till ”halvering”.

För långväga resor är flyget vanligen det enda möjliga – ekonomiskt såväl rent tekniskt för närvarande. När jag flyger brukar jag som sagt betala in en klimatkompensation. Det är inte perfekt och någon kommer att håna dig och säga att du är en hycklare – men det är en plan B och bättre än att blunda för problemen.

· · ·

Hur ser du på detta med att källsortera och panta? Min känsla säger mig att jag, trots mina idoga försök, inte når målet. Det känns som om det är förpackningsindustrin som skulle ta sitt ansvar också. Blir det inte bara mer och mer förpackningar? Kan man inte lösa något i den industriella änden av detta?

– Också när det gäller förpackningar hamnar vi i lösningar vi inte önskar oss. Också här kan man halvera användningen av dem, undvika kompositmaterial som innehåller icke nedbrytbara delar etc. Ett ökande antal av förpackningarna (ännu alltför få) är biobaserade och bryts ned på sikt eller kan recyclas på annat vis. Leta efter dessa. Sortera avfall och förpackningar när det går – argumentera för sådant där du bor – men i stället för att bli missmodig över att det känns så futtigt kan du glädja dig åt att Sverige nått ganska långt jämfört med många andra länder.

· · ·

Hur ser du på det här med klimatet och generationer? Du nämnde att ni måste ställa saker till rätta efter att din generations konsumtionshets. Men hur skall man kunna veta att ens handlingar får goda konsekvenser för nästkommande generationer? För egen del känns det ibland avlägset att ha ett utilitaristiskt förhållningssätt inom min egen livstid. Hur ska jag kunna förutse konsekvenserna av mina egna handlingar på så lång sikt?

– Ett kort svar är att det etiskt ”riktiga” är att sträva efter att lämna över en jord till sina barn och barnbarn som det är rimligt möjligt att leva på – gärna lite bättre förutsättningar än de vi själva ärvt. Detta innebär inte att allt ska vara identiskt som det varit. Men det innebär inte heller att vi kan utgå från att framtida generationer kan lösa alla de problem vi skapar för dem. Inte minst innebär det att vi tydliggör alla de negativa externa effekter som är förknippade med vår tillväxt och som många av oss väljer att sopa under mattan.

Många av alla de du möter omkring dig är inte omoraliska – de har bara ännu inte på djupet insett att den ekonomiska tillväxten måste ta sig andra former i framtiden – att den nuvarande inte är hållbar och därför skapar problem för de som kommer efter oss.

· · ·

Finns det något sätt att hindra denna besinningslösa tillväxtdyrkan? Ökad tillväxt är väl beroende av en ökad konsumtion och en ökad konsumtion verkar inte möjlig utan negativ klimatpåverkan?

Måste vi inte sätta stopp för tanken om ekonomisk tillväxt som det enkla svaret på utveckling?

Jag hade en diskussion om detta med kommunalrådet för Eslöv härom månaden. Även på en kommunalpolitisk nivå använder man dessa argument; ”En växande stad [underförstått ekonomisk tillväxt] måste man ha, för att attrahera medborgare och således generera mer skattemedel”, ”Vi måste utveckla och förstärka det kommunala utbudet för att människor skall välja just oss som boendeplats”.

Kan man inte vända på denna skuta? Kan man inte titta på andra värden?

– Ja – det verkar som om man inte kommer förbi tillväxtfrågan. Min hållning, som jag också diskuterar i min bok Klimatet och välfärden, är att prioritera omvandling istället för tillväxt. Det vill säga, omvandla bort från kolberoende och det icke förnybara mot ett kretsloppsvänligt samhälle. Denna omvandling skapar nya jobb och möjligheter (t.ex. inom sol- och vindkraft men också inom klimatvänliga tjänstesektorer, så som reparation och återvinning). Samtidigt försvinner jobb inom smutsiga sektorer. Denna omvandling är nödvändig – eventuellt kan den bokföras som tillväxt – men det är inte huvudsaken. I stället för att bekämpa tillväxten argumenterar jag för omvandling.

Till detta bör man komma ihåg att jordklotet varje timme mottar lika mycket solenergi som mänskligheten förbrukar under ett år. Rätt skött kan vi alltså också i framtiden skapa goda levnadsvillkor även om de inte genererar tillväxt i klassisk mening.

Ett problem – jag medger det – är att många av våra politiska och ekonomiska system baseras på tillväxt (jag ger flera exempel i min bok). Uppgiften är därför att styra över politiken så den baseras på tillväxt som är långsiktigt hållbar. (Pensionssparande som baseras på kolkraftverkens lönsamhet kommer att rasa hop…)

· · ·

Hur är det mest hållbara boendet?

– Egentligen är detta en stor fråga: hur agerar man som individ i en värld där man vet att många av ens val inte är långsiktigt hållbara? Jag tänker återkomma till detta i Vitabergsparken den 25/8. Till dess kan följande räcka.

Som enskild individ kan du inte rädda världen – men du kan dra ditt strå till stacken. Halvera dina ”foot print” jämfört med genomsnittet i din omgivning. Det kan du alltid göra utan att sluta leva. Till detta arbetar du efter din egen förmåga för att förändra samhället/ förutsättningarna för ytterligare halveringar. Om tågen och bussarna blir fler kan du reducera ditt bilåkande och flygande ytterligare t.ex. Då kan du också flytta till ett än bättre klimatsmart boende.

×

Lyssna på Solander (Fredrik Karlsson) på Spotify.

×