Intervjuer

Världens undergång, med mera – ett samtal om oro och klimat

18 augusti, 2014

Christopher Sander, artist och frontman i orkestern [Ingenting] och den som ställer frågorna denna gång. Christopher släppte nyligen skivan ”Jorden var rund” som avslutas med sången ”Oro”. Maria Ojala, doktor i psykologi och forskare vid Uppsala Universitet där hon undersöker ungdomars tankar och känslor kring klimatproblemen.

· · ·

”Vi måste bryta tystnaden och tala om vår oro”

×

Om man googlar ditt namn så får man många träffar som hänvisar till olika artiklar om forskning kring barns oro för klimatkrisen. Hur definierar du oro?

– I min forskning utgår jag ifrån teorier som ser känslor som relationella, d.v.s. de uppstår i en relation/interaktion mellan individen som upplever känslan och dennes omgivning. Oro pekar på att något som vi värdesätter högt hotas på något sätt och att det är en relativt stor osäkerhet förknippad med detta hot. Oro bygger alltid på en subjektiv bedömning av verklighet, d.v.s. tolkningar av verkligheten som människor gör utifrån sina behov, målsättningar och värderingar. Oro och andra negativa känslor är ofta obehagliga att uppleva och därför har vi människor en tendens att använda olika mer eller mindre försvarsmässiga strategier för att hantera dessa känslor. Dessa strategier är rätt vanligt förekommande just när det gäller samhällsproblem såsom klimatfrågan då vi som individer inte har fullständig kontroll.

· · ·

Har unga fog för sin oro över klimatet? Kommer världen gå under? Kommer den att bli en värre plats att leva på? Och vad säger det om oss vuxna om vi påstår detta?

– Flera internationella studier visar på att unga har rätt pessimistiska framtidsbilder då det gäller den globala framtiden, inte minst i relation till globala miljöproblem. Många tror att världen kommer att gå under och här har troligtvis media i bred mening en betydelse. Unga i Sverige hänvisar exempelvis till olika katastroffilmer när de talar om klimatfrågan. Pessimismen ökar med åren och är stor i sen tonår och tidigt vuxenliv, när unga på ett annat sätt kan förstå komplexiteten i problematiken. Föräldrar har också ett ansvar att ta ungas oro på allvar. Studier visar att många unga oroar sig över denna fråga men att få pratar om den med familj och vänner. Vi måste bryta tystnaden och tala om vår oro.

· · ·

När övergår oro från att vara en mobiliserande kraft till att vara förlamande? Och hur kan skolan lära unga att kanalisera, tolka och använda sin oro kring klimatkrisen till något meningsfullt?

– Forskning visar på att det är viktigt att få möjlighet att känna hopp för att unga skall orka konfrontera sin oro, bära den och göra något konstruktivt av den. Detta hopp kan uppväckas genom en kombination av tre huvudsakliga källor:

  1. Att unga känner tilltro till att andra samhällsaktörer gör sitt bästa för att klimatfrågan skall kunna hanteras. t.ex. forskning och teknisk utveckling och att politiker och företag tar sitt ansvar.
  2. Att unga känner att de själva kan göra något konkret. Här skall man inte underskatta och förakta betydelsen av små vardagliga handlingar, som att spara energi eller cykla till skolan istället för att låta föräldrarna skjutsa en.
  3. Unga som har en förmåga att vända på perspektiven och se både problem och möjligheter på samma gång upplever mer konstruktivt hopp. Här kan skolan exempelvis utmana dystra framtidsbilder genom att hjälpa unga att formulera alternativa framtidsbilder. Att inkludera ett mer tydligt framtidsperspektiv i skolan är något som många forskare hävdar är viktigt.

×

Lyssna på Christopher Sander på Spotify.

×