Intervjuer

Vad Sverige kan göra som land beror på vad svenskarna vill att Sverige gör

8 december, 2015

Daniel Tjäder är musiker och musikproducent med ett förflutet i band som The Radio Dept och Korallreven. Markku Rummukainen är i grunden meteorolog, idag verksam som professor i klimatologi vid Lunds universitet och utöver det en av medförfattarna till IPCC- FN:s klimatpanel (Intergovernmental Panel on Climate Change).

· · ·

”Målen som länderna själva sätter har större chans att hållas”

×

Daniel: Vi kallade oss Korallreven som en hyllning till de där reven i vattnet – för att de är vassa, vackra och utrotningshotade. Sen är jag också en medborgare som är oroad över klimatförändringarna och utvecklingen i världen. Nu pågår FN’s stora klimatmöte i Paris, som av många spås vara ”sista chansen” för att komma överens om hur vi ska hantera klimatförändringarna innan de börjar skena. Vad är det som måste hända på mötet nu enligt dig Markku?

Markku: Parismötet ska fullborda samtalen som pågått sedan 2011 om ett nytt globalt klimatavtal. Ett sådant avtal skulle kunna bli en ”game changer” om det lyckas öppna en ny gemensam väg för alla länder att dels begränsa klimatförändringarna och dels hantera de effekter som ändå kommer att uppstå. Utöver utsläppsminskningar handlar förhandlingarna om bland annat klimatanpassning, klimatfinansiering, uppföljning av åtaganden och hur befintliga åtaganden kan uppdateras över tid. Jag hoppas personligen att vi kommer fram till en gemensam syn med avtalsformuleringar som är så långtgående som möjligt. När hänsyn tas till att olika länder har olika utgångspunkter och förutsättningar bör det vara fullt möjligt att hitta en gemensam grund i det nya avtalet. Och oavsett hur bra eller dåligt det går i Paris kommer det att bli fortsatta klimatförhandlingar framöver. Nästa års COP-möte sker i Marocko och givetvis kommer resultatet från Paris att påverka hur agendan ser ut där och i fortsättningen.

Daniel: I Köpenhamn för sex år sedan var ju många besvikna över att man inte lyckades uppnå några överenskommelser. Den här gången har länderna i förväg formulerat sina egna klimatlöften. Det samlade resultatet inför mötet var enligt FN:s analys både positiv och negativ. Den goda nyheten var bland annat att den globala ökningen av växthusgasutsläppen ser ut att dämpas och att ökningen av medeltemperaturen begränsas till 2,7 grader istället för tidigare 4-5 grader. Den sämre nyheten är att klimatlöftena inte är tillräckliga bra för att klara målet om en temperaturökning på max 2 grader som IPCC rekommenderar. Hopp finns dock kvar om man låter de nya avtalen vara öppna efter förhandlingarna så att länderna ges möjligheter att förbättra sina löften under kommande åren. Vad betyder det och hur ser du på det Markku?

Markku: Ja, det är meningen att befintliga löften ska skärpas regelbundet. I förhandlingarna om det nya avtalet ingår en process för det. Detta är också väldigt viktigt, eftersom de just nu framlagda klimatlöftena bara sträcker sig till år 2025 eller 2030. Beräkningar om vad de motsvarar på längre sikt inkluderar antaganden om framtida klimatlöften för tiden bortom 2030. Samtidigt är en del länders löften, till exempel Mexikos och Filippinernas för att nämnda några, villkorade med finansiellt stöd från de rikare länderna. I många länder behöver dessutom nya politiska beslut tas för att infria det egna löftet. Till exempel har Norge lagt fram ett löfte om en 40% minskning fram till 2030. Enligt ”Climate Action Tracker” pekar Norges befintliga policys just nu på en svag ökning i stället. Jämfört med internationellt satta mål, kan mål som länderna själva sätter ändå ha en större chans att hålla, eftersom de stötts och blötts i respektive land.

Daniel: I princip alla länder är överens om att vi inte bör låta den globala uppvärmingen stiga över 2 grader (det så kallade 2-graders-målet). Varför är det då så svårt att få till ett avtal som minskar utsläppen tillräckligt mycket?

Markku: Det gemensamma tvågradersmålet sattes under klimatmötet år 2010 och handlar om att hålla den globala uppvärmningen under två grader. Vetenskap ger skjuts till den målsättningen, men var man drar gränsen är en fråga om politik och värderingar. Alla är inte nöjda med just det målet. Speciellt inte de mindre ö-staterna och de minst utvecklade länderna som gärna vill uppdatera målet till ett 1,5-gradersmål. Att uppdatera målet åt det hållet skulle minska risken för klimateffekter men också innebära en så pass påskyndat utveckling av energisystem och samhället som är väldigt svårt att uppnå, kanske omöjlig. Vi är i viss mån låsta i befintlig infrastruktur och investeringar och det tar tid att byta ut det gamla mot det nya, samt att skala upp nyaste tekniken och andra nya lösningar. Samtidigt finns det enstaka länder som inte riktigt gillar tvågradersmålet av andra anledningar. Det kan handla om en rädsla för att det egna landets ekonomiska utveckling och välfärdsökning bromsas. Historiskt har ju kopplingen mellan fossila bränslen och ekonomisk utveckling varit stark. Länder som har stora fossilbränsleresurser kan i sin tur befara att man går miste av viktiga exportintäkter, eller inte kan utnyttja resurserna för egen del.

Att minska utsläppen i linje med tvågradersmålet är en stor utmaning och förutsätter snara, stora och bestående utsläppsminskningar globalt till nollutsläpp mellan 2050 och 2100. Olika länder har vida olika förutsättningar för detta. Men jag tror att det ändå finns en gemensam förståelse av att utsläppen behöver minska, och det är det som nu måste jobbas för.

Daniel: Vad händer om förhandlingarna inte går i hamn och det inte blir något bindande avtal?

Markku: Det skulle vara en stor besvikelse. Men jag tror att man då skulle omgruppera och fortsätta med förhandlingarna under nästa år. Men ett uteblivet avtal just nu eller ens på sikt skulle inte hindra länder att jobba på för ambitiösa mål nationellt. Detsamma gäller företag, städer och individer. Men förhoppningsvis får alla skjuts från den internationella arenan genom COP21:s utgång.

Daniel: När du nämner det. Finns det stora eller små beslut som (också) kan tas på lokal, nationell eller EU-nivå, som gör tillräckligt stor skillnad för temperaturökningarna?

Markku: För att åtgärda det globala behövs den nationella, regionala och lokala nivån liksom företag och oss individer. På många sätt är det utvecklingen på dessa arenor som antingen bromsar eller främjar framsteg på den internationella nivån. Exempel på det är just de nationella klimatlöftena inför Paris och olika länders bidrag till klimatfinansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer som underlättar för ett avtal. EU har också gemensamma klimatmål som inte är beroende av klimatförhandlingarna men som förstås involverar unionens medlemsländer. Dessa länder, inklusive Sverige kan i sin tur ha ytterligare mål. Och Sveriges nationella mål påverkar förstås Sveriges regioner, kommuner, företag och medborgare.

Daniel: Du är ju med i delegationen som representerar Sverige i klimatförhandlingarna. Anser du att Sveriges strategi för COP21 är tillräcklig?

Markku: EU är drivande på många förhandlingsområden och utgör sällan en bromskloss internationellt. EU förhandlar med ”en röst”. Sverige är med när EU:s gemensamma position formuleras. Medlemsländerna inklusive Sverige är samtidigt aktiva för att öka den ömsesidiga förståelsen för frågorna och för bland annat informella samtal – så kallade bilateraler – med andra länder.

Att Sverige bedriver ett kraftfullt och trovärdigt klimatarbete ger förutsättningar till att vi kan engagera och inspirera andra länder och aktörer att göra likadant. Att visa att ”det går” och demonstrera lösningar är effektfullt. Några specifika exempel där Sverige är drivande är arbetet för avskaffning av fossilbränslesubventioner som fortfarande finns i världen, att begränsa kortlivade klimatpåverkande ämnen och att visa att klimatåtgärder och god ekonomisk utveckling går ihop. Men vad Sverige verkligen kan göra som land beror på vad svenskarna vill att Sverige ska göra. Både ledarskap och tryck underifrån behövs.

Daniel: Bör Sverige agera ännu mera som föregångsland?

Markku: Sverige agerar och anses ofta vara ett föregångsland. Koldioxidskatten och en fjärrvärmesektor som går på biobränslen har varit viktiga milstolpar, men förstås finns det många andra utvecklingsområden som tål att uppmärksammas. Det finns en ständig ström av nya idéer och innovationer som på sikt kan bidra. Samtidigt finns en hel del som fortfarande behöver åtgärdas. De konsumtionsrelaterade utsläppen i Sverige ökar (det handlar om vad vi äter, bor, shoppar och reser). Den svenska bilflottan är fortfarande beroende av bensin och diesel, städerna är uppbyggda på gamla stadsplaneringslösningar och flertalet sektorer fortsätter att generera utsläpp, om än i mindre omfattning. Ju fler lösningar vi åstadkommer, desto bättre kan vi vara med och visa vägen internationellt.

Daniel: Vilken är den största källan till hopp i klimatfrågan, anser du?

Markku: Idag har vi en bra kunskapsbas om vad klimatfrågan handlar om, hur den påverkar oss samt vad som krävs för att lösa den. Men det mest väsentliga är att allt fler uppmärksammar klimatfrågan och går vidare till åtgärder. Kunskap är bara första steget. Sedan är det upp till individer, städer, företag, länder, och världen att agera.

×

Lyssna på Daniel Tjäders band Korallreven på Spotify.

×